clarabella

det kanske är dax att erkänna för mej själv att jag inte alls igentligen vill va singel och att ja inte alls vill vara ensam igentligen, utan att det faktiskt skulle vara rätt så skönt att ha någon, någon att dela lite smultronglass med. iställer för att älga på och hoppas på att alla ska tro att jag klarar mej alldeles utmärkt on my own, och de är klart att jagör det, missförstå mej inte, de ja vill få fram är att ja inte skulle ha nått emot att ha någon, någon nära. någon att mysa med prata med. men denna någon ska inte va någon som kväver mej, nej jag vill känna mej trygg och vill kunna vara mej själv utan att bli kvävd. vill inte stå där med skuldkänslor upp till halsen och känna mej tvingad, med en hel drös med måsten efter mej, nej ja vill ha någon som har ett eget liv och som vill något, någon som klarar sej utan mej och som inte behöver mej för att överleva, jag vill inte bygga mitt liv runt någon och jag vill absolut inte att någon byggar sitt liv runt mej, nej för de är då ja kvävs och springer.jag vill hitta någon som är sig själv och som känner sig själv så pass mycket att man inte kladdar ihop sej och börja leva varandras liv, för då springer jag. ja menar inte att de är fel, men jag har erfarenhet av sånna förhållanden, mina föräldrar är bra exempel, eller kanske man ska säga dåliga? tsm sen dom va 16 och nu i efterhand kan man ju lungt säga att dom inte hade mått dåligt över att ha egna liv med. äre nån som förstår mej?
den där svampen som ja talat om, den som dränks in i lera och tillslut kvävs, jag vill inte va svampen,jag vill inte bli kvävd. jag vill ha kvar mitt liv  och samtidigt ha en grabb. går det ? finns de någon som matchar icke kvävnings stilen ? enda sättet att få reda på det är väl att chansa, och efter lite pepptalk med en viss brud så har vi planerat en rad grejjer, i sommar blire härj, och vem vet kanske träffar ja på mr. not kvävare? men de är iallafall dax att erkänna att ja inte alls vill va ensam och att jag igentligen bara är rädd för att bli kvävd och intrasslad och sen lämnad där, utan att kunna andas själv, med en massa obesvarade kännslor och helt villsen. det är skräcken, men som talesättet säger; man ska inte måla fan på väggen, och nej de tänker ja inte göra heller, nu ska ja försöka våga tro, våga lita och våga testa, utan att tro att alla ja träffar på är kvävare som vill ta mitt liv ifrån mej. för jag vet vad ja vill och jag vill mycket mer, och äre då så att de inte funkar, vad är det då som säger att de inte bara är att gå vidare då? bara för att man påbörjat nått så beetyder väl inte de att man är fast för livet heller? nej då äre väl bara att bryta och gå vidare. nu äre pepp pepp pepp, jag ska inte stänga in mej själv i mina egna mongo tankar i sommar, nej ja ska våga ta reda på hur folk igentligen är utan att först förutspå att dom är kvävare, som sakta men säker kommer göra mej till någon som ja absolut inte vill vara. nej nu äre det slut med dom tankarna, för som sagt om det händer nått i sånt så kommer de ju märkas och då äre ju bara att sätta stop för det hela, istället för att stoppa innan de ens börjat. och faktiskt så kan de ju visa sej att de är en icke kvävare. villket skulle kunna sluta med att ja faktiskt hittar nån som ja trivs med, vilket jag faktískt skulle gilla rätt skarpt. så nu äre slut med dummheterna och dax att börja leva livet. punkt. 

nu har ja fått ur mej skiten som tyngt mej idag, inte mått bra alls, funderare clara bella bergman de är jag det, nu ska ja iaf krypa ner i sängen, och tänka peppande tankar, pepp, pepp, pepp! riktrigt peppe tänker ja va imon när ja vaknar !

godnatt  / Clarus♥