mitt och ditt,
hejhoppgummisnopp! just nu blev jag bara så där glad, det kom en glädje våg. en dag fylld av känslor från alla håll och kanter, kan ju lite glatt medela att jag även legat på botten idag. i kakel helvetet. det är nog som sagt inte min grej, eller så är det helt enkelt så att de kommer jävlas ända tills jag kan det och då kommer det gå bra som fan. hoppas på det för ju går det då allt annat än bra, men hej ja ger inte upp. inte just idag iaf. men helt ärligt så har jag haft lite lätt ångest över min lilla idé om att ge mej in i en djungel av kakel, klet och smet. men efter en lite stunds funderingar kommit fram till att jag bara har för mycket på g just nu. så jag tror att om dom bara håller ut tills ja fått koll på skolan så kommer dom få se en mycket mer målmedveten clarabella. tror det skulle uppskattas. men vet ni? jag satte närstan sista väggen helt rak, inte mycket som var snett på den sa han, ett litet plus i kanten! efter det känndes inte hela dagen förgäves. hem efter jobbe och sen vidare till 0243 och fika med frida, som ja förövringt inte sett på hundra år! me is in love med p&l cafét, trivs- ett ord räcker. att det sedan satt ca. 8 tanter där och stickade fick mig på mer än bra humör, jag insåg att det finns bra saker med livet och att de kasnke inte alls är så mörkt som ja tidigare trodde idag. iaf så hade vi en del att snacka om frida och ja, skönt att sncka med nån som verkligen fattar och skönt att få höra det man verkligen behöver. ett ord; över.
annars kan hela dagen sammanfattas som djup, fasen att jag ska vara så förbannat feg. inbilda mig själv en massa skit för att slippa, för att slippa göra det jag igentligen vill. vad är jag rädd för? går det verkligen att vara den där personen som jag så gärna vill vara ? den som är glad, öppen, social, lite lagomt egen, trygg i sej sälv, säger det man verkligen tycker och är lagomt självsäker. utan att gå över och bli bitchig eller vara för speciell, inte heller övertrevlig, eller öppnart truten för ofta. fy fan vad ja hatar det här. finns det helt ärligt verkligen folk som aldrig tvivlar på sig själva? som alltid känner att det här är 100% jag och jag lever upp till det hära. där tror jag att jag har mitt problem iaf. jag tror att jag måste vara på ett visst vis, sen när jag märker att jag inte alls är så då känner jag mig bara så otroligt fejk. tror att folk genomskådar mej hit och dit, men vad finns det att genomskåda? man kan ju inte ljuga med kläder eller kan man ? är det bara jag som fått för mej att bara för att man har en viss sorst kläder på sig så måste man bete sig på ett visst vis? om det nu är så, så tänker jag skita i det, fullkommligt. för vet ni vad? jag tänker börja göra saker som jag gillar, gå klädd som ja vill och säga som jag vill. helt och fullt bli en clara-bella bergman i med och motgångar. gillas det inte så är det enda jag har att säga; synd! för jag tänker ro det här i land, hela året, plugget, kakelplattorna, mig själv och ja hela mitt liv, det ska i land på ett eller annat vis, och visst kommer ja säkert vara ner och vända i sjön, men ja kan simma, jag har lärt mig det och fasen va bra det ska bli. nu ska ja bara leta mej upp ur min grav av läxor, tror fasen det är nån jävel som kan ha försökt bregrava mej levande i dom - kan vara jag. så nu ska ja gräva faram mej själv. natti natti alla älskar väl patti♥
annars kan hela dagen sammanfattas som djup, fasen att jag ska vara så förbannat feg. inbilda mig själv en massa skit för att slippa, för att slippa göra det jag igentligen vill. vad är jag rädd för? går det verkligen att vara den där personen som jag så gärna vill vara ? den som är glad, öppen, social, lite lagomt egen, trygg i sej sälv, säger det man verkligen tycker och är lagomt självsäker. utan att gå över och bli bitchig eller vara för speciell, inte heller övertrevlig, eller öppnart truten för ofta. fy fan vad ja hatar det här. finns det helt ärligt verkligen folk som aldrig tvivlar på sig själva? som alltid känner att det här är 100% jag och jag lever upp till det hära. där tror jag att jag har mitt problem iaf. jag tror att jag måste vara på ett visst vis, sen när jag märker att jag inte alls är så då känner jag mig bara så otroligt fejk. tror att folk genomskådar mej hit och dit, men vad finns det att genomskåda? man kan ju inte ljuga med kläder eller kan man ? är det bara jag som fått för mej att bara för att man har en viss sorst kläder på sig så måste man bete sig på ett visst vis? om det nu är så, så tänker jag skita i det, fullkommligt. för vet ni vad? jag tänker börja göra saker som jag gillar, gå klädd som ja vill och säga som jag vill. helt och fullt bli en clara-bella bergman i med och motgångar. gillas det inte så är det enda jag har att säga; synd! för jag tänker ro det här i land, hela året, plugget, kakelplattorna, mig själv och ja hela mitt liv, det ska i land på ett eller annat vis, och visst kommer ja säkert vara ner och vända i sjön, men ja kan simma, jag har lärt mig det och fasen va bra det ska bli. nu ska ja bara leta mej upp ur min grav av läxor, tror fasen det är nån jävel som kan ha försökt bregrava mej levande i dom - kan vara jag. så nu ska ja gräva faram mej själv. natti natti alla älskar väl patti♥
Kommentarer
Trackback
