clarabella

jag känner för att skriva skriva tills allt försvinner. tills allt bara är så som det ska vara, tills jag vaknar med mitt livs kärlek och har mitt hus. nej inte så mycket kanske, det sägs ju att det är själva resan som är själva tjusningen, då kan jag ju inte vakna vid målet. men just nu gör själva resan mej lite nervös så målet är lite mer lockande för tillfället. tror jag saknar en fast punkt för tillfället, kanske därför jag är lite up&ner. mamma jag behöver en kram och en klapp på pannan. mest av allt tror jag bara att jag behöver slappna av, nöja mej med att bara ha mig själv. men frågan är om någon någonsin bara nöjer sig med sig själv, är inte poängen att man behöver andra? jag menar visst det är bra att klara sig själv och inte bygga sitt liv på andra men man vill ju inte va totalt egoisktisk och känslokall? ordbajs ordbajs men jag tror jag behöver det. sen är lite rädd för väggen, vill inte att de ska bli som förra året, tror inte det blir så bra här uppe. inte alls bra. sommaren är också lite läskig, jag menar man kan göra precis vad som helst. det är det bästa i hela världen samtidigt som det krånglar till allt så mycket. jag vill ha en karta med en clara kompass, gå hit gör det så blir det som du vill. skulle va bra skönt att ha va bokstavstroende ibland alltså inte så mycket val, följa en bok, enkelt. just nu skulle jag bara vilja vara för typ en vecka sedan, glömma tiden och mig själv och bara leva lite. men jag ser inte bakåt, jag ser frammåt. försöker i alla fall. nu ska jag och mina tankar sova ♥