clarabella

blir jag lite rädd för mig själv, hjärtat skenar i väg och pulsen ökar. i just den stunden så känns det som om jag skulle behöva en kram, någon som tvingar mig att hålla samman och lugna mig. men eftersom jag inte kan springa runt och tvinga mig på folk så får jag helt henkelt deala med det själv. andas djupt och focusera. igår trode jag att det var nära på att brista på jobbet, ganska nära att tårarana hittade fram där. måste finna ett sätt att landa tungt på jorden. just nu är jag mest som i en tjock dimma. önskar att jag vore lite bättre. hade lite mer styrka och lite mer klarsynthet. tror jag lär passa mig. för som det verkar verkar mitt undermedvetna mest dra undan benen för mig. jag vill upp upp upp. inte ner ner. nu ska jag gå och tjänga pengar ciao♥