clarabella

ibland förstår jag mig inte på mig själv. hur kan allt vara så förbaskat grått? detta borde va en tid av pirr i magen, häng med nära och kära och en massa plugg. ist sitter jag för de mesta i tyst & ensam i min soffa och pallar inte ta mig upp. det känns som om min kropp är bly och mitt sinne tillhör den surigaste av suriga menskärringar. det känns som om jag skulle behöva bli avsköljd med rengöringsmedel, tvätta varenda por. sen torka utomhus i den friska höstluften. men jag hittar inte dit, till de ljusa fräscha friska. och de bekymrar mig. vill bara bryta mig lös. konstigt nog är de ju precis det jag snart mycket snart ska göra, men varför är allt då bara grått? och ja jag vet att hösten är den tid på året då min hjärna som helst spökar. men jag har inte tid att va ett kolli nu, jag behöver få ha min hjärna ifred utan massa grått ludd. jag behöver få vara effektiv alla mina vakna timmar så jag kan få tid att umgås med mina kära som jag, ju mer jag tänker på det, kommer sakna så det ibland gör ont. detta bekymmrar mig med, hur kan jag vara så puckad att jag hellre sitter i soffan själv? sen blir jag arg för att jag har så lätt för att trilla i dessa mörka hål. vill hitta något att skylla på och hittar min uppväxt. ta mig inte fel min barndom var helt fantasktisk, iaf den tid jag fick vara barn. jag hade bara behövt blivit matad med lite jävlar anamma från barnsben. jag har lärt mig att ingenting är omöjligt, men jag har llixom aldrig samtidigt fått delen som säger att "du är bäst klart du klarar detta, varför skulle du inte göra det?" se det som självklart att lyckas. för just nu vet jag att de mesta går, men bär samtidigt på ett himla stort frågetecken som hela tiden frågar om just jag faktiskt klarar ditt och datt. och jag börjar i ärlighetens namn bli förbannat trött på att inte tro på mig själv. och på detta gråa jäkla ludd. men samtidigt är de så svårt att styra över. jag har många år åt att försöka styra över denna geggiga grötiga känsla som tar mitt leende och lämnar en grå liten mus som mest bara muttrar. jag är inte sån, okej jag är sån men vill inte vara det. vill inte lägga mer värdefull tid på att tycka illa om mig själv och undra om jag någonsin kommer klara genomföra mina drömmar och mål. jag är en bra människa med ofta sunda värderingar, så varför ska då jag vara den enda som står i vägen för mig själv? om 8 dagar nästan på minuten så lyfter planet. då bryter jag mig loss varken jag vill eller inte. längtar så fruktansvärt mycket efter de där ögonen och skrattet, inte minst mitt eget skratt. 

nu ska jag städa ur allt de gråa och ersätta de med de finaste färgerna. beta av min to do list så jag får tid till mina kära och sedan leva livet så som jag vill. och det är okej att trilla, bara man reser sig upp. puss♥